pekinganka

Då var dagen kommen för Fredrik och Malin att ta sig an det mäktiga berget Mt Kinabalu på Borneos norra del. Berget stoltserar som Sydostasiens högsta med sina imponerande 4095 meter över havet, och ligger allt som oftast inbäddat i ett mjukt molntäcke varefter man oftast inte skymtar toppen från lägre höjder. Runt berget breddar en vidsträckt nationalpark ut sig med allt från djupa grottor till brusande vattenfall och köttätande blommor. I denna bedårande miljö skulle vi så tillbringa de kommande två dygnen tillsammans med vår guide, vars enda uppgift var att flytta dessa för tillfället något otränade svenskar från startpunkten på 1866 möh till vår slutdestination på 4095 möh. En stigning på 2229 m.   

Många Tankar surrade omkring i våra huvuden då vi tog plats i den minibuss som skulle ta oss från nationalparkens kontor till startpunkten kallad ”Timpohon Gate”. Hur skulle detta gå? Är vi tillräckligt fysisk tränade för att ta oss uppför berget? Och hur ska det gå med höjdsjukan som alla pratar om… Klarar vi oss eller kommer vi bli ännu en prick i protokollet bland de som inte tog sig hela vägen upp? Det kommande dygnet skulle komma med svaren. På förväntansfulla men smått osäkra ben klev vi ur bussen och startade vår vandring.

Etapp 1

25-02-11

Startpunkt: Timpohon Gate, 1866 möh

Mål: Laban Rata, 3273 möh

Sträcka: 6 km

Höjdskillnad: 1407 m

Sprudlande av energi tar vi de första stegen av många uppför berget. Klockan visar 08.30 och benen känns förvånansvärt pigga när vi passerar de första skyltarna som talar om för oss hur långt vi har gått. Runt omkring oss sjuder regnskogen av liv. Vi passerar dånande vattenfall och hör hur exotiska fåglar sjunger på sina morgonvisor. Livet är glatt! Inte ens ryggsäcken fylld med nödproviant och varma kläder känns tung över våra axlar.

Efter ungefär en kilometer hinner vi ifatt den första horden av medresenärer. Det är en av många grupper japaner som har gett sig hän åt att besegra berget. Med sina smattrande kameror och glada leenden hälsar de på oss och vinkar förbi oss som om vi var sportbilar i omkörningsfilen. Vi tackar för oss och brummar vidare.

Kilometrarna passerar bakom oss och likaså fler horder av japaner. En och annan amerikan visar sig vara av segare virke och försöker hänga på de spänstiga svenskarna men får efter ett tag ge sig för det högre tempot och sjunka tillbaka i gapet på de smattrande kamerorna.

Högre och högre klättrar vi. Tempot sjunker avsevärt när vi kliver rätt in i molnen som slukar oss som småpotatis. Temperaturen klättrar neråt och för första gången känner vi att vi på allvar är på högre höjd. Benen får nu jobba hårdare och mjölksyran som än så länge legat undangömd börjar nu krypa fram och visa sig. Käpparna vi investerade i vid start får jobba frekvent när fötterna inte längre vill följa hjärnans order.

Välbehövligt och välförtjänt når vi vår fjärde kilometer på resan vilket betyder lunch. Vi befinner oss på 2702 möh och har strax innan skjutit genom molnen och bjudits på en magnifik utsikt över Borneo. Som bomullstussar ligger nu molnen under våra fötter och vaktar dalen. De tre toasten, de två äggen och det stackars äpplet som utgör vår medhavda lunch smeker knappast gommen som sirap, men vad gör väl det när det är energi vi behöver. Lunchen blir kort för att inte muskler ska stelna till. Några ord utbyts med resenärer som är på väg nerför berget. De berättar om den fantastiska upplevelse de varit med om då de sent samma natt nått toppen på berget. De berättar också om hur kallt och eländigt allt är där uppe. Om hur man måste pressa sig själv genom både smärta och kyla för att nå toppen. Med blandade känslor fattar vi våra vandringsstavar och ger oss ut på de sista två kilometrarna innan middag och ordentlig vila väntar.

Benen stretar emot mer än någonsin, höjden gör sig påmind och svordomar strömmar ur våra gap när vi betar av de sista hundra meterna mot vårt mål för dagen. Vi njuter inte längre av den enastående utsikten utan kämpar nu instinktivt för att ta oss upp. Inte förrän vi står på trappan till Laban Rata kan vi pusta ut konstatera att etapp 1 är till ända. Den sista biten var rejält kämpig men sett till helheten känns kroppen bra. Nu återstår vila och energipåfyllning innan klockan ringer tidigt påföljande morgon. Det är lättare sagt än gjort på 3273 meters höjd. Något varmvatten är det inte tal om, och inte heller värme i rummen. Termometern på husväggen visar + 9 grader och då kikar solen fortfarande ner från himlen. Efter middagen kryper vi huttrande till sängs. Klockan visar 19.30 och i bästa fall innebär det sex timmars sömn. Vad har vi gett oss in på ekar i våra huvuden innan John Blund tar oss med på en tur.                 

Etapp 2

26-02-11

Startpunkt: Laban Rata, 3273 möh

Mål: Low’s Peak, 4095 möh

Sträcka: 2,5 km

Höjdskillnad: 822 m

Mörker! Totalt mörker råder omkring stugan när klockan visar 01.40 och ringer sin gälla signal som meddelar att det nu är uppstigning som gäller. Runt om i stugan hörs stela fötter och leder stressa för att få all packning i ordning inför den krävande nattvandringen mot toppen. Aldrig förr har sängen känts så varm och lockande som nu då vi klär oss så varmt vi förmår och placerar pannlampan som pricken över i:et på våra bylsiga mössor. Linementtuberna går varma i korridorerna mellan unga som gamla när de i sin iver gör sitt bästa för att försöka hålla smärtan borta. Innerst inne vet dock alla att när berget visar sina muskler och börjar jobba emot dem kommer smärtan likförbannat slå till som spjut genom vader och lår.

Likt ett lämmeltåg vandrar ficklampa efter ficklampa ut i den becksvarta natten och sätter kurs mot bergets krona. Inte ett ord sägs på en lång stund. Allt som hörs är huttrande andetag och snubblande fötter. Folk är alltför inne i sig själva för att kunna prata, men genom tomma blickar förstår man att mer än en person undrar vad de gett sig in på. Undertecknad inkluderad!

Det dröjer inte länge innan de första kropparna resignerar berget. Motvilligt tvingas de inse att ju längre de pressar sina slutkörda ben och bultande pannor, desto hårdare kommer berget att straffa dem. Sakta vänder de om och finner sig i sitt öde. Vi andra traskar på. Svagare och svagare för varje meter. Andhämtningen blir hårdare och felstegen fler. För varje meter vi tar straffar oss höjden med mindre syre och en tilltagande vind som biter ett järngrepp om kropp och själ. Detta är inte längre varma och sköna Sydostasien. Isfläckarna på marken talar om det för oss. Fortfarande mörker. Endast månen gör med ett svagt skimmer våra pannlampor sällskap.

Synen sträcker sig nu inte mycket längre än till skorna som bär oss och som vid varje steg famlar efter mark att få fäste på. Vi vet att vi inte har långt kvar. Upp över krönet och ytterligare ett par hundra meter bort tornar siluetten av ”Low’s Peak” upp sig mot den stjärnklara natten. Fötterna väger bly och för varje tionde meter måste vi stanna för att vila våra mörbultade kroppar och tryckutjämna våra tomma skallar. Vi glädjer oss åt att ännu inte ha drabbats av höjdsjuka, men än är det en bit kvar och mycket kan hända.

Ur det nästan frusna vattnet och ett par chokladbitar finner vi den sista kraften som behövs för att längs de utplacerade repen dra oss meter för meter upp mot toppen som nu bara är ett stenkast bort. Kraft och energi sätts de sista meterna ur spel för att ersättas av ren vilja när vi hasar oss upp och kan sträcka händerna mot skyn. Vi klarade det!

Soluppgången som minuterna senare visar upp sig som ett skådespel över jordskorpan får varje tapper själ på toppen av Sydostasien att glömma hur eländigt allt är och istället bara njuta.

Med en oförglömlig upplevelse bakom oss börjar sedan färden ner mot civilisationen. Fyllda av stolthet och riktigt imponerade av oss själva studsar vi nu nerför stenarna.

Fredrik och Malin  

 




På väg uppför berget strax efter start.


Vi börjar närma oss molnen.


Kl. 02.30 och på väg upp mot toppen.


Vi klarade det! Klockan visar 05.10 och vi väntar på soluppgången.





På väg ner igen med Low's Peak i bakgrunden.


Vi med vår guide.








Ibland krävdes rep för att ta sig uppåt samt nedåt.









På väg ner mot civilisationen.