pekinganka

Då var dagen kommen för Fredrik och Malin att ta sig an det mäktiga berget Mt Kinabalu på Borneos norra del. Berget stoltserar som Sydostasiens högsta med sina imponerande 4095 meter över havet, och ligger allt som oftast inbäddat i ett mjukt molntäcke varefter man oftast inte skymtar toppen från lägre höjder. Runt berget breddar en vidsträckt nationalpark ut sig med allt från djupa grottor till brusande vattenfall och köttätande blommor. I denna bedårande miljö skulle vi så tillbringa de kommande två dygnen tillsammans med vår guide, vars enda uppgift var att flytta dessa för tillfället något otränade svenskar från startpunkten på 1866 möh till vår slutdestination på 4095 möh. En stigning på 2229 m.   

 

Många Tankar surrade omkring i våra huvuden då vi tog plats i den minibuss som skulle ta oss från nationalparkens kontor till startpunkten kallad ”Timpohon Gate”. Hur skulle detta gå? Är vi tillräckligt fysisk tränade för att ta oss uppför berget? Och hur ska det gå med höjdsjukan som alla pratar om… Klarar vi oss eller kommer vi bli ännu en prick i protokollet bland de som inte tog sig hela vägen upp? Det kommande dygnet skulle komma med svaren. På förväntansfulla men smått osäkra ben klev vi ur bussen och startade vår vandring.

 

 

Etapp 1

 

25-02-11

 

Startpunkt: Timpohon Gate, 1866 möh

Mål: Laban Rata, 3273 möh

Sträcka: 6 km

Höjdskillnad: 1407 m

 

Sprudlande av energi tar vi de första stegen av många uppför berget. Klockan visar 08.30 och benen känns förvånansvärt pigga när vi passerar de första skyltarna som talar om för oss hur långt vi har gått. Runt omkring oss sjuder regnskogen av liv. Vi passerar dånande vattenfall och hör hur exotiska fåglar sjunger på sina morgonvisor. Livet är glatt! Inte ens ryggsäcken fylld med nödproviant och varma kläder känns tung över våra axlar.

 

Efter ungefär en kilometer hinner vi ifatt den första horden av medresenärer. Det är en av många grupper japaner som har gett sig hän åt att besegra berget. Med sina smattrande kameror och glada leenden hälsar de på oss och vinkar förbi oss som om vi var sportbilar i omkörningsfilen. Vi tackar för oss och brummar vidare.

 

Kilometrarna passerar bakom oss och likaså fler horder av japaner. En och annan amerikan visar sig vara av segare virke och försöker hänga på de spänstiga svenskarna men får efter ett tag ge sig för det högre tempot och sjunka tillbaka i gapet på de smattrande kamerorna.

 

Högre och högre klättrar vi. Tempot sjunker avsevärt när vi kliver rätt in i molnen som slukar oss som småpotatis. Temperaturen klättrar neråt och för första gången känner vi att vi på allvar är på högre höjd. Benen får nu jobba hårdare och mjölksyran som än så länge legat undangömd börjar nu krypa fram och visa sig. Käpparna vi investerade i vid start får jobba frekvent när fötterna inte längre vill följa hjärnans order.

 

Välbehövligt och välförtjänt når vi vår fjärde kilometer på resan vilket betyder lunch. Vi befinner oss på 2702 möh och har strax innan skjutit genom molnen och bjudits på en magnifik utsikt över Borneo. Som bomullstussar ligger nu molnen under våra fötter och vaktar dalen. De tre toasten, de två äggen och det stackars äpplet som utgör vår medhavda lunch smeker knappast gommen som sirap, men vad gör väl det när det är energi vi behöver. Lunchen blir kort för att inte muskler ska stelna till. Några ord utbyts med resenärer som är på väg nerför berget. De berättar om den fantastiska upplevelse de varit med om då de sent samma natt nått toppen på berget. De berättar också om hur kallt och eländigt allt är där uppe. Om hur man måste pressa sig själv genom både smärta och kyla för att nå toppen. Med blandade känslor fattar vi våra vandringsstavar och ger oss ut på de sista två kilometrarna innan middag och ordentlig vila väntar.

 

Benen stretar emot mer än någonsin, höjden gör sig påmind och svordomar strömmar ur våra gap när vi betar av de sista hundra meterna mot vårt mål för dagen. Vi njuter inte längre av den enastående utsikten utan kämpar nu instinktivt för att ta oss upp. Inte förrän vi står på trappan till Laban Rata kan vi pusta ut konstatera att etapp 1 är till ända. Den sista biten var rejält kämpig men sett till helheten känns kroppen bra. Nu återstår vila och energipåfyllning innan klockan ringer tidigt påföljande morgon. Det är lättare sagt än gjort på 3273 meters höjd. Något varmvatten är det inte tal om, och inte heller värme i rummen. Termometern på husväggen visar + 9 grader och då kikar solen fortfarande ner från himlen. Efter middagen kryper vi huttrande till sängs. Klockan visar 19.30 och i bästa fall innebär det sex timmars sömn. Vad har vi gett oss in på ekar i våra huvuden innan John Blund tar oss med på en tur.                 

 

Etapp 2

 

26-02-11

 

Startpunkt: Laban Rata, 3273 möh

Mål: Low’s Peak, 4095 möh

Sträcka: 2,5 km

Höjdskillnad: 822 m

 

Mörker! Totalt mörker råder omkring stugan när klockan visar 01.40 och ringer sin gälla signal som meddelar att det nu är uppstigning som gäller. Runt om i stugan hörs stela fötter och leder stressa för att få all packning i ordning inför den krävande nattvandringen mot toppen. Aldrig förr har sängen känts så varm och lockande som nu då vi klär oss så varmt vi förmår och placerar pannlampan som pricken över i:et på våra bylsiga mössor. Linementtuberna går varma i korridorerna mellan unga som gamla när de i sin iver gör sitt bästa för att försöka hålla smärtan borta. Innerst inne vet dock alla att när berget visar sina muskler och börjar jobba emot dem kommer smärtan likförbannat slå till som spjut genom vader och lår.

 

Likt ett lämmeltåg vandrar ficklampa efter ficklampa ut i den becksvarta natten och sätter kurs mot bergets krona. Inte ett ord sägs på en lång stund. Allt som hörs är huttrande andetag och snubblande fötter. Folk är alltför inne i sig själva för att kunna prata, men genom tomma blickar förstår man att mer än en person undrar vad de gett sig in på. Undertecknad inkluderad!

 

Det dröjer inte länge innan de första kropparna resignerar berget. Motvilligt tvingas de inse att ju längre de pressar sina slutkörda ben och bultande pannor, desto hårdare kommer berget att straffa dem. Sakta vänder de om och finner sig i sitt öde. Vi andra traskar på. Svagare och svagare för varje meter. Andhämtningen blir hårdare och felstegen fler. För varje meter vi tar straffar oss höjden med mindre syre och en tilltagande vind som biter ett järngrepp om kropp och själ. Detta är inte längre varma och sköna Sydostasien. Isfläckarna på marken talar om det för oss. Fortfarande mörker. Endast månen gör med ett svagt skimmer våra pannlampor sällskap.

 

Synen sträcker sig nu inte mycket längre än till skorna som bär oss och som vid varje steg famlar efter mark att få fäste på. Vi vet att vi inte har långt kvar. Upp över krönet och ytterligare ett par hundra meter bort tornar siluetten av ”Low’s Peak” upp sig mot den stjärnklara natten. Fötterna väger bly och för varje tionde meter måste vi stanna för att vila våra mörbultade kroppar och tryckutjämna våra tomma skallar. Vi glädjer oss åt att ännu inte ha drabbats av höjdsjuka, men än är det en bit kvar och mycket kan hända.

 

Ur det nästan frusna vattnet och ett par chokladbitar finner vi den sista kraften som behövs för att längs de utplacerade repen dra oss meter för meter upp mot toppen som nu bara är ett stenkast bort. Kraft och energi sätts de sista meterna ur spel för att ersättas av ren vilja när vi hasar oss upp och kan sträcka händerna mot skyn. Vi klarade det!

 

Soluppgången som minuterna senare visar upp sig som ett skådespel över jordskorpan får varje tapper själ på toppen av Sydostasien att glömma hur eländigt allt är och istället bara njuta.

 

Med en oförglömlig upplevelse bakom oss börjar sedan färden ner mot civilisationen. Fyllda av stolthet och riktigt imponerade av oss själva studsar vi nu nerför stenarna.

 

 

 

 

Fredrik och Malin  

 




På väg uppför berget strax efter start.


Vi börjar närma oss molnen.


Kl. 02.30 och på väg upp mot toppen.


Vi klarade det! Klockan visar 05.10 och vi väntar på soluppgången.





På väg ner igen med Low's Peak i bakgrunden.


Vi med vår guide.








Ibland krävdes rep för att ta sig uppåt samt nedåt.









På väg ner mot civilisationen.

15-22 februari

 

Hej på er kära läsare!

 

Ni tror väll inte att vi har glömt bort er bara för att bloggen legat ödsligt tom den senaste veckan? Nej självklart inte! Vi har tvärt om varit fullt sysselsatta med spännande och roliga aktiviteter som vi nu tänkte delge er. Vi tar det hela från början för enkelhetens skull.

 

Till Borneo kom vi med flyg från miljonstaden Kuala Lumpur. Vi tog mark i den stad som ligger utmed Borneos nordvästra kust och heter Kota Kinabalu. Staden är inte känd för att vara den finaste vilket vi blev varse då vi inkvarterade oss på ett litet hostel med röklukt som låg som oktoberdimma i rummen och kackerlackor som dansade polka över väggarna. En natt i denna stad fick räcka sa vi och bokade en bussbiljett till nästkommande dag och som skulle ta oss rakt över ön till den västra sidan där det lilla samhället Sepilok väntade.

 

Sepilok är beläget ungefär två mil från den västra kusten och ligger tätt inlindad i regnskog. Under bussresan hit fick vi se hur fantastiskt vackert Borneo kunde vara med enorma vidder av regnskog som ringlade sig upp och ner för höga berg och djupa dalar. Regnskogen varvades tyvärr med stora plantage palmolja som talar om en annan bild av Borneo. Den som håller på att förgöra hela landskapet och allt djurliv som lever här.

 

I Sepilok handlar allt om en sak. Nämligen ”Sepilok Orang Utan Rehabilitation Centre”. I årtionden har man här ägnat sig åt att rehabilitera Orangutanger som av olika anledningar inte kunnat ta hand om sig själva ute i djungeln. De matas och får den omsorg de behöver innan de är reda att möta skogen på riktigt igen.

 

Tidigt den första dagen i Sepilok vaknade vi med något trötta ögon efter mycket resande de senaste dagarna. Och inte blev vi mycket piggare då vi öppnade dörren för att kila ner till frukostbordet och få i oss lite att äta. I dörröppningen blev vi stående och det gick med ens upp för oss varför det kallas regnskog. Himlen hade under natten visat sina krafter och ett dånande regn slog mot marken framför oss. Det forsade och forsade och forsade vatten från himlen som bildade stora floder längs marken. Suck tänkte vi. Som tur är finns det ett gammalt ordspråk som säger att ”Det finns inga dåliga väder. Bara dåliga kläder” vilket vi anammade och rustade oss i våra dittills oanvända ponchos för att traska iväg till centret i hopp om att få se några fina apor. Nu är det ju så att aporna visade sig vara lite mer bekväma än vad vi hoppats på. Eller smarta om man så vill. Jag menar… varför jaga bananer och visa upp sig för turister när man kan ligga och ha det skönt under en palm och slippa bli blöt… En enda stackars orangutang visade upp sig under några minuter innan han försvann och lämnade oss åskådare besvikna kvar i regnet.

 

Men skam den som ger sig. Vi beslutade att ta en extra dag i Sepilok för att ha chansen att se mer av aporna. Till nästa dag hade regnet äntligen lagt sig och hoppet om att aporna nu skulle vara mer aktiva blev allt starkare. Väl framme vid centret möttes vi så av en ljuvlig syn. Plattformen som dagen innan legat så ödsligt tom var nu full av liv. Två kraftiga orangutanger stoltserade sig och ett hundratal andra mindre apor ville också vara med och leka. Det var ett virrvarr av lekande och skuttande apor som var en fröjd för ögat. Denna gång lämnade vi centret nöjda och belåtna med kamerorna fulla med bilder!

 

Att åka till Borneo utan att ha sett den mäktiga Kinabatangfloden och dess rika djurliv vore mycket tråkigt resonerade vi alla. Därför valde vi att under tre dagar och två nätter följa med på en flodtur som skulle visa sig bli mycket lyckad. I turen ingick boende djupt inne i djungeln precis utmed floden, fyra stycken båtturer fördelade jämt över dagarna samt även en djungelpromenad. Oron över att vädret inte skulle vara på vår sida var stor då vi tog plats i den lilla båten för första gången på eftermiddagen samma dag som vi kom till floden. Dock lättade molnen ganska omgående och vi kunde allt eftersom koncentrera oss mer på träden fulla med djur än hur molnen rörde sig över himlen. Och vilka djur vi fick se! näsapor, babianer, makaker och till och med några vilda orangutanger svingade sig till vår förtjusning från trädtopp till trädtopp.

 

Dötiden mellan aktiviteterna tillbringades allt som oftast i den tillhörande restaurangen där mat serverades tre gånger per dag och guidernas historier om jättelika pytonormar och krokodiler satte skräck i den brokiga skaran svenskar, norrmän och kanadensare som var med på färden.  

 

De tre dagarna gick i ett rasande tempo och när vi summerade den lyckade turen hade vi inte bara klarat oss utan en droppe regn. Vi hade även utom apor fått se varaner, giftiga ormar och en livs levande krokodil på fem meter. Vi förstod då att deras avrådan om att bada i floden var fullt befogade…

 

 

I skrivande stund befinner sig Malin och Fredrik återigen i staden Kota Kinnabalu där vi planerar att bestiga det 4095 meter höga berget Mt Kinnabalu. Om vi kan göra det visar sig i morgon då vi ska bege oss till turistinformationen för att höra oss för hur vi går till väga.

 

Sofia och Johannes sa i morse adjö till Borneo och tog flyget till Kuala Lumpur för att därifrån bege sig till ön Perhentian utmed Malaysias östra gräns till Thailand.

 

Våra vägar kommer senare under resan mötas igen. Var och när är oklart men senast i Singapore där vi tänker tillbringa ett par dagar innan färden tas oss vidare till Kina och Peking.

 

 

Hej svejs och på återhörande!










Orangutanger på Sepilok Orang Utan Rehabilitation Centre


Tre glada svenskar med paraplyer i högsta beredskap


Morgondimma på Kinabatangfloden


Makaker utmed floden





Näsapa


Varan





Orangutang i trädtopp utmed floden





På djungeltur med stövlar och igelstrumpor


Skymning på Kinatbatang

The golden triangle, vi bodde till vänster om Mcdonalds



Malin och Fredrik läser kartan



Utanför Pavillion gallerian



Johannes



Johannes på Starbucks




Sofia dricker vaniljlatte! Mums!


Petronas Twin Tower

Bright Lights, Big City!

 

Då har vi avverkat två och en halv dag i Kuala Lumpur!

 

Det hela började med att vi kom hit i lördags förmiddag med flyget från Langkawi. Var en snabb tur, tog mindre än en timme. Väl framme och när vi skulle hämta ut vårt bagage har jag (Malin) oturen att få ut en blöt väska som stinker öl. KUL! Man kan ju undra vad det var för snille som packat öl i sitt bagage. Blev att tvätta största delen av väskans innehåll när vi kommit fram till vårt hostel, som btw ligger supercentralt! Mitt i Bukit Bintang bor vi, ”The Golden Triangle”. Superfina och fräscha rum också!

 

Vår tid här i KL har lagts mycket på att gå runt i de ENORMA köpcentrumen som finns. De är så sjukt stora! I ett av dem, Beraja Times Square, har de till och med en nöjespark med bl.a. bergochdalbana. Självklart åkte vi denna, Mycket roligt! Vi har även gått runt och utforskat staden en del, Petrona Twin Towers, China town m.m. Vi var upp i en Sky Bar en kväll och kollade på den magnifika utsikten över staden. Igårkväll var vi även och såg en bio, Yogi Bear i 3D! Man får lite NY-känsla av att vara här. Det är gött de!

 

Imorgon tar vi flyget vid 11 härifrån till Kota Kinabalu, Borneo! Så nu äre läggdags för oss alla! Hoppas alla ni där hemma mår bra. Vill även säga att era kommentarer är mycket uppskattade! 

 

Tjoflöjt!

Beraja Times Square. Och det finns fler våningar! Alla rulltrappor fick inte plats i bilden!



En del av nöjesfältet!



Och lite till!





Johannes och Sofia framför Petrona Twin Towers.

Nu har vi lämnat vårat älskade Thailand för Malaysia! Vi kom hit i tisdags med båt från Ko Lanta till ön Langkawi. Vi kom hit på kvällen, och började leta boende direkt då vi inte hade bokat något i förväg. Mycket var fullbokat, så det slutade med att vi bodde våran första natt i ett par rum som tillhörde en restaurang. Inte de bästa, men …

 

Andra dagen hade vi hittat ett annat boende, Langkapuri Inn, där vi bott sedan dess. Vi bor precis vid stranden ”Centai Penang”. Rummen är ok, dock ganska ofräscha. Men vi små kloakråttor börjar bli vana …Resten av dagen tillbringades dels på stranden, och på kvällen åkte vi in till ett shoppingcenter.

 

Igår åkte vi till Langkawis Cable car (”linbana”). Vi åkte upp högt högt över bergen och gick på en ranglig bro som gick mellan två berg. Mycket fin utsikt! Fick även vårat självförtroende boostat i och med att ett flertal asiater ville fota sig med oss. Efter cable car passade Johannes på att åka Segway (se bilden nedan.) Glad som ett litet barn blev han efter denna åktur! Färden bar sedan av till Sydostasiens största akvarium, ”Underwater world”. Vi såg många fina och fula fiskar, pingviner, hajar, ödlor, ormar, maneter m.m.

 

Idag har dagen spenderats på stranden! Riktigt skönt med sol, bad, böcker och amerikansk fotboll! Jag (Malin) tog tillfället i akt och åkte Parasailing! Var grymt härligt!

 

Imorgon tar vi ett tidigt flyg till Kuala Lumpur, stannar där i tre nätter och sedan flyger vi vidare till Borneo! Spännande!

Johannes utövar sina Matrix-kunskaper på stranden.



Dags för Sofia att lära sig dem också!



Haaaaaaaaaaaaaaaajjaa!!



Stranden där vi bor!



Langkawi Cable Car



Högt uppe bland bergen.







Lilla Jojje ute med sin Segway!



Fin fisk ...Underwater world.


Dags för Malin att åka upp i luften!



Svävar i det blå......

Hej kära läsare! Det var ett tag sen sist, men nu är vi tillbaka bakom spakarna för att uppdatera er om den senaste veckans strapatser.

 

Vi börjar med Aonang. Vi åkte dit med båt efter vår visit på paradisön Phi Phi. Väl i Ao nang checkade vi in på vårt hostel; Baanlay bungalow. Ett jättebra ställe med bra läge och Frukostbuffé!!! Första kvällen i Aonang kollade vi in stället och hittade ett mysigt litet gatukök med en söt kvinna som stod vid ett gasolkök och lagade Phad thai. Det var hennes yngre son som var en flitig inkastare/servitör som såg till att vi hamnade på ett rangligt bord med platspallar att sitta på. Med en god men rätt enkel middag i magen strosade vi runt bland stånden och kikade på kläder, kepsar mm.

   Dag två i Aonang gick vi tidigt ner på stranden och lade oss längst bort där det var finast strand och konstigt nog väldigt lite folk som hade slagit sig ner. Vid 13 tiden på dagen märkte vi varför. Det började med att en liten apa kom hoppandes ner från ett träd, vi betraktade apan och mumlade åååå vad söt för vi trodde det var den enda. Efter tio minuter fanns där ca 30 apor springande runt oss som galningar. Dom tog all mat man hade och satte sig på våra handdukar och började gräva i folks väskor, de var som tokiga. Vi kunde inte lägga oss ner och sola för än ca 2 h senare då i alla fall hälften hade hoppat upp i träden igen.

   Den tredje dagen i Aonang åkte vi över till Railay beach. Där hyrde vi kanoter och paddlade över till en annan strand som var minst lika fin, och sen paddlade vi runt några öar och lät benen hänga över båtkanten ner i det ljumna kristallklara vattnet. Var grymt härligt. Vi stannade till på Railay beach och käkade en välförtjänt lunch efter all paddling. På eftermiddagen sjönk vattnet bort och solen hade stekt på våra axlar hela dagen, så vi kände oss nöjda för den dagen och tog en longtailbåt tillbaka till Aonang. På kvällen åt vi en god thaimiddag och Johannes tog sig en skön massage. Sista dagen i Aonang tillbringades mestadels på stranden.

  

 

Dagen efter var det återigen dags att packa väskan och dra ett nytt streck på kartan. I en fullpackad minibuss styrdes kosan söderut mot ön Koh Lanta.  

 

I ett mycket mysigt hostel fann vi vårt boende på den södra delen av den ganska platta och långa ön. En trevlig dam mötte och hälsade oss välkomna med ett stort leende på läpparna. Efter att ha sett de nästan väl stora rummen kunde vi konstatera att så här bra hade vi nog aldrig bott för 100 kronor per person. Vistelsen här kunde knappast börjat bättre!

 

För att göra transport och utflyker mer effektiva valde vi att första dagen hyra moppar och på egen hand ta oss an det ön kunde ha att erbjuda. Att vi inte är i Sverige längre blev vi varse med en gång. Inte nog med att vägarna var smala och slingriga och att vänstertrafiken inte sitter i blodet. När vi susade fram och njöt av utsikten som tornade upp sig då vi gjorde en svag högersväng hände något vi inte riktigt var beredda på… Mopeden ett tjugotal meter framför oss gjorde en till början helt oförstålig inbromsning följt av en tvär sväng som nästan fick fordonet att slå runt i sladd. Mot föraren och dess passagerare ser vi sedan hur någonting reser sig från marken och på ett ögonblick gör ett hugg med sylvassa tänder samtidigt som den viker ut den karakteristiska skölden. I våra huvuden kommer genast gamla mycket dåliga minnen från förra veckan tillbaka. Vi tänker ”nej nej nej inte en orm till”!  Avståndet fram till ormen blir färre och färre samtidigt som vi bromsar med full kraft för att slippa syna dess tänder alltför noga. Som tur är har vi marginalerna på vår sida även denna gång och svischar förbi ormen ett par decimeter bakom dess stjärt alltmedan den hasar sig mot andra sidan av väggrenen.

 

Ni kanske redan nu har listat ut vad det var för monster vi mötte där på landsvägen. Om inte kan vi informera om att ormen i dess rätt bemärkning tillhör släktet Kobror och just detta exempel var inget annan än en ca 1,5 meter lång Kungskobra. Ett bett av denna djungelns konung leder utan tvekan raka vägen till herr Lucifer. Nog är vi allt inte i Sverige längre…

 

Efter denna omskakande händelse behövdes givetvis mycket vila och en hel del sol och bad. Sagt och gjort. De kommande två dagarna tillbringades nästan uteslutande på sköna stränder där vi i skuggan av vajande palmer latade dagarna igenom.

 

Tredje och sista heldagen på Koh Lanta skulle dock ägnas till något helt annat än latande på stranden. Samtidigt som tuppen steg vi upp för att halvt i drömmarnas värld, halvt i den riktiga bege oss till ”Lanta Thai Cookery School” där vi på fem timmar skulle bli hejare på thaimat. Visst gick det bra också. Efter fyra veckor med enbart restaurantmat kändes kniven lite ovan i hand. Men efter hackande och skivande av allt från lökar till curry satt tekniken där den skulle och efter dagens slut tror jag vi alla var ganska nöjda med vår prestation. Mätta och fyllda med inspiration lämnade vi köket med ett smil på läpparna.

 

 

I och med detta vill vi säga hej då till Thailand samtidigt som vi blickar fram mot vårt nästa stopp på resan. I morgon väntar först sju timmar i minibuss innan vi äntrar båten som tar oss ut ur Thailand och in i Malaysia där ön Langkawi utgör första hållplats. Hur länge vi blir där är just nu oklart. Det ska dock bli både intressant och roligt att få se ett nytt land i denna del av planeten. Vi hoppas det bjuder på många härligheter.

 

Nu återstår bara att säga god natt och följa med John Blund på en sväng innan den där förbannade klockan kommer ringa rysligt tidigt i morgon. God Natt!

 

 

Ps: Grattis Grattis till mamma Maud som fyller år idag och lille Göran som hade sin dag igår!!

 

Puss från oss alla!!

 

 



Glada miner i Ao Nang


Kajakpaddling vid Railay Beach och Phra Nang





Phra Nang beach


Malin och hennes nya bästis



På väg till en strand på Ko Lanta


Är året 1945... eller?


Johannes koncentrerar sig på Phad Thaien.


Mat-tant Wallin

Fantastiska vyer, kritvita stränder och ORMAR

Det är fullt förståeligt om ni ryggade tillbaka ett par meter där hemma framför datorerna när ni läste rubriken. Det gjorde nämligen minst sagt Malin också då hon sent på lördagskvällen stegade in på toaletten för att göra sig klar för natten. Där mitt emellan toaletten och handfatet låg en liten och lång men ack så skräckinjagande orm och lurade. Givetvis utbröt panik med både tårar och svordomar från den otursdrabbade Malin som så sent som dagen innan även blivit attackerad av en söt liten groda som antagligen bara ville väl då den smidigt tog ett skutt upp på ovan nämnds axel. Nåja! Hotellpersonal tillkallades för att med van hand ta död på den stackars lilla ormen och åter skapa lugn och ro bland de fyra en aning oroade resenärerna. Den natten sov vi med ett öga öppet!

Nu känner jag att vi kom in lite fel i berättelsen om de magnifika Phi Phi- öarna. Därför tycker jag vi tar det hela från början och med en lättsammare ton. Onsdagen den 26 januari träffades vi fyra återigen efter att jag och Malin tagit en tur upp till Khao Lak för snorkling och bad medan Sofia och Johannes tillbringat samma dagar på de fina stränderna längs västra delen av Phuket.

Väl i hamn efter en ca 2 timmars båttur från Phuket Town ordande Malin och Sofia med boende. I ett myller av förväntansfulla turister armbågade de sig fram till en turistbyrå och fick tag på ett riktigt digert boende allra högst upp på en kulle utmed den strand som heter ”Long Beach” och som endast nås med hjälp av de speciella ”longtail-båtarna” som frekvent binder ”Long Beach” med den mer civiliserade och stimmiga ”Ton Sai Bay”. Den senare utgör inte helt otippat ”huvudstad” på ön. 85 svettiga och helt fruktansvärda trappsteg upp låg så vårt hostel vid namn ”Phi Phi Hill Resort”. Utsikten härifrån var utan att överdriva helt fantastisk. Från våra verandor till de relativt stora bungalows vi denna gång belamrade kunde vi se bergmassorna skjuta rakt upp ur ett klarblått, nästan sagolikt hav. Lägg därtill en lätt vindslöja som från morgon till kväll sveper in landskapet och du har ett fulländat vykort.

Den första dagen på denna paradisö ägnades åt inget annat än att sola, bada och njuta av lite lugn och ro. Vissa (jag nämner inga namn) tog det där med att sola ett steg längre och pepparkakor hade just blivit… övergräddade pepparkakor… typ!

Dag två var det dags för en båttur runt ön för att spana in omgivningen och även få sig en skymt av livet under ytan. Med ca 20 andra passagerare lotsades vi runt ön i en liten hemmasnickrad båt som antagligen inte skulle klara ett test i sjösäkerhet. Upp och ner för de branta vågorna flög vi och det var nog mer än vi fyra som fasade för att båten vid nästa våg skulle slå om och kantra. Som tur var överlevde vi denna omtumlande färd och fick inte bara se fina fiskar under vattnet utan även t ex stranden ”Maya Bay” där filmen ”The Beach” utspelar sig.

Resterande dagar flöt på i ett behagligt tempo med mycket sol och bad. Endast ett par av dagarna vändes upp och ner för ett par timmar då mörka, illavarslande moln dundrade in över ön och lämnade enorma vattenmassor efter sig, men efter regn kommer solsken och molnen försvann lika fort som de dök upp och lämnade att solen på en timme eller två torka upp vad de lämnat efter sig samtidigt som vi turister kunde återgå till att sola och bada mm.

Vi hann även med en andra båttur där endast vi fyra och en kapten utgjorde besättningen. Denna gång blev färden lugnare och vi fick se både stojiga apor och en och annan rolig fisk utmed de kolossala klipporna. Kvällarna tillbringades allt som oftast inne vid Ton Sai Bay där vi strosade längs de smala och folkmyllrande gatorna, kikade i de hundratals små stånden där allt från armband och sjalar till Djungelvrål säljs. En höjdpunkt var då vi åt middag på den lokala matmarknaden där maten tillagades på en grill mitt i folkmassan på gatan. För ungefär 25 kronor per person åt vi oss mätta på kyckling, majskolvar, bläckfisk och räkor mm.

I skrivande stund sitter vi utanför rummet till vårt hostel i samhället ”Ao Nang” som ligger i provinsen ”Krabi”. Hit kom vi igår med båt från Koh Phi Phi och här stannar vi i fyra nätter innan äventyren tar vid och söker nya destinationer. Mer om Ao Nang får ni dock vänta tills nästa inlägg.

 Over n’ out from paradise!

 Fredrik och hans vänner

 
Fina blommor till mamma Christina. Dock vill vi veta vad dom heter innan du får dom! Läxa!


Maya Bay


Sofia och Malin på Long Beach


Bamboo Island


The Beach


Djungelvandring från Long Beach in till Ton Sai Bay. Svettigt!!


Bamboo Island. Ser ni Sofia?


Coola tjejer och den gravida.


Sofia på en av de många fina stränderna.


Blue Lagoon


Long Beach och Longtailbåtar


Supergoda Thai-pannkakor med choklad


Food market där vi käka thaipang. Hej Ola!!!!!


ORMEN ........... Mamma hjälp!!!! Sjukt giftig. Vi ansöker om boendebidrag för högre levnadsstandard.